Våga anta en ny roll i konsultbranschen

Att starta ett konsultbolag på en ny ort är lite som att flytta hemifrån. Pirrigt och förväntansfullt med känslan av att hela världen ligger öppen för en. Tänk dig den dagen när du stod där med dina väskor. Aldrig hade du varit så vuxen. Aldrig hade du haft så många tankar om framtiden och varit så nervös. För vad händer om det inte går?

Jag har lärt mig att det är sunt att vara orolig ibland. Det är inte oron i sig som gör att vi mår dåligt, utan hur vi hanterar den. Vad hade hänt om vi alltid skulle undvika oro? Svaret är enkelt. Det första som sker när vi blir rädda för livet är att vi slutar leva det, hur sorgligt det än låter. Oro är en viktig del i våra liv. Den är inte farlig. 

En god vän och chef sa till mig en gång, när jag hade blivit befordrad till en viktig nyckelroll, något som jag aldrig kommer glömma. Han sa ungefär så här: ”Det är som att du är politiker och har vunnit ett val. En kul vinst och en stor prestige. Givetvis ska du fira. Men det är nu arbetet börjar.”

Rätt team i konsultbolaget

Så rätt han hade. För det är inte vinsterna i sig som betyder något utan jobbet som ligger bakom och allt arbete som väntar. Segern kommer inte automatiskt – det kan du fråga vilken elitidrottare som helst. Du måste jobba hårt och länge. Förbättra och förfina. På så vis når du framgång.

Men. Det finns ett stort men här och det handlar om att du inte kan nå framgång själv. Du måste ha ett team. En coach. Vänner eller familj. Folk omkring dig som vill att du ska lyckas lika mycket som du. Ensam är inte stark och i konsultbranschen (och i vilken annan bransch som helst) måste du ha ett team som tror på dig.

Uppmuntrande kollegor

När jag nu kliver in och ska driva SEVRs Stockholmsbolag är det precis det jag har. Teamet – som består av experter inom alla delar av ekonomiområdet, har funnits där sedan dag ett. Förutom att vara några av Sveriges vassaste ekonomer är de också varma och uppmuntrande kollegor som vet vad som krävs för att vinna mark på en tuff marknad. Tack vare dem vågade jag ta steget ut i ovissheten. Likt när jag som 19-åring stod med väskorna packade på uppfarten till mitt barndomshem i Norra Ängby. Jag vågade. Med rätt attityd och med personer som trodde på mig. Att jag visste att jag skulle slippa vakna av brorsans smällande i dörren hjälpte såklart på traven. Men det är en helt annan historia.